Ibland avskyr jag verkligen iTunes.
Jag håller just nu på med att kopiera in hela min skivsamling i iTunes (jodå, jag köpte en 160 GB iPod Classic, silverfärgad - kunde helt enkelt inte låta bli...). Jag är en smula pedantisk - OK, fruktansvärt pedantisk egentligen - när det gäller hur jag vill ha mina skivor sorterade i iTunes-biblioteket. Jag tycker att det är logiskt med en mapp per artist, därefter en mapp per skiva. Två undermappar till denna mapp, om det är en dubbel-cd. Den logiken har inte iTunes.
När jag kopierar in Monica Zetterlunds Monicas Bästa så hamnar den inte i en artistfolder utan i foldern för samlingar. Nåja, det kan man väl kanske förstå, även om jag tycker att det är lite långsökt. Det är ju faktiskt en samlingsskiva. Jag får väl sortera om den själv.
Vad som gör mig mer förbryllad är Leonard Cohens The Essential Leonard Cohen. Det är en dubbel-cd och en samlingsskiva. Följande logiken i exemplet ovan så sorterar alltså iTunes helt glatt in första cd:n i foldern för samlingar. Men cd nr 2 hamnar i foldern Leonard Cohen. Eh??
Dagens konstigaste sortering är i alla fall Janis Ians Between The Lines. Det är absolut inte en samlingsskiva, men det tycker iTunes.
Jag har att göra ett bra tag framöver med detta, känns det som.
-------
Uppdatering: Oh, ännu en konstighet! När vissa spår på en skiva har två artister, exempelvis "R.E.M. Feat. Kate Pearson" på en skiva med R.E.M. så skapar iTunes ett helt eget litet artistbibliotek för just den låten. Kul. *aaaargh!*
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
torsdag, september 20, 2007
onsdag, september 05, 2007
Akut habegär
En iPod på 160 GB. Det är det nyaste på den fronten, och den vill jag ha. Helst nu på studs. Det skulle lösa alla de problem jag har med min nuvarande på ynka 20 GB, där får det inte plats en bråkdel av vad jag vill släpa med mig i musikväg.
Kärlek vid första öronkastet
Som jag nämnt tidigare så är jag väldigt långsam i svängarna när det gäller musik. De senaste sisådär 25 åren har på något konstigt sätt gått spårlöst förbi, förutom lite udda avarter i form av Serge Gainsbourg och annat småfranskt. Sedan jag köpte min iPod för snart två år sedan gör jag mitt bästa för att komma ikapp, vilket ibland bjuder på överraskningar.
För exakt två månader sedan lånade jag en skiva av en kompis med en grupp som jag inte hade lyssnat på tidigare. Jag hade inga speciella förväntningar, det var mer ett utslag av att jag hade hört gruppens namn ett antal gånger och tyckte att det ingick i allmänbildningen att i alla fall ha lyssnat på några av låtarna. Jag langade in skivan i min iPod tillsammans med lite annat smått och gott och åkte iväg på en veckas semester till mina föräldrar på västkusten.
Redan 30 sekunder in på första låten var jag fast. Efter en genomlyssning konstaterade jag att den här skivan hör hemma bland mina 5-10 absoluta favoritskivor.
Skivan heter Silence Is Sexy och gruppen heter Einstürzende Neubauten.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. Det första som slog mig var att den är "europeisk". Den har i mina öron mer gemensamt med ovan nämnda Serge Gainsbourg än med amerikansk - eller för den delen brittisk - musik. Det är en varm, otroligt vacker skiva fylld med rytmer, stämningar och ljudlandskap. Och en dos av befriande galen humor. Jag hittar någon ny liten detalj varje gång jag lyssnar.
När jag kom tillbaka till civilisationen igen (läs: Stockholm och cyberspace) så ville jag förstås veta mer. Jag läste om supporterprojektet, dvs gruppens arbete med att slå sig fri från beroendet av skivbolag och i stället producera skivorna tillsammans med, och för, sina fans. I näst sista sekunden hoppade jag på projektets fas 3, som har pågått sedan februari 2006 och som går mot sitt slut just nu (sista anmälningsdag 16 september). Jag har förvisso missat alla live-webcasts från inspelningsstudion (även om det går att titta på de flesta av dem i efterhand) men bara en sådan sak som den digitala skivan Jewels gör att det har varit mer än värt pengarna.
För exakt två månader sedan lånade jag en skiva av en kompis med en grupp som jag inte hade lyssnat på tidigare. Jag hade inga speciella förväntningar, det var mer ett utslag av att jag hade hört gruppens namn ett antal gånger och tyckte att det ingick i allmänbildningen att i alla fall ha lyssnat på några av låtarna. Jag langade in skivan i min iPod tillsammans med lite annat smått och gott och åkte iväg på en veckas semester till mina föräldrar på västkusten.
Redan 30 sekunder in på första låten var jag fast. Efter en genomlyssning konstaterade jag att den här skivan hör hemma bland mina 5-10 absoluta favoritskivor.
Skivan heter Silence Is Sexy och gruppen heter Einstürzende Neubauten.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. Det första som slog mig var att den är "europeisk". Den har i mina öron mer gemensamt med ovan nämnda Serge Gainsbourg än med amerikansk - eller för den delen brittisk - musik. Det är en varm, otroligt vacker skiva fylld med rytmer, stämningar och ljudlandskap. Och en dos av befriande galen humor. Jag hittar någon ny liten detalj varje gång jag lyssnar.
När jag kom tillbaka till civilisationen igen (läs: Stockholm och cyberspace) så ville jag förstås veta mer. Jag läste om supporterprojektet, dvs gruppens arbete med att slå sig fri från beroendet av skivbolag och i stället producera skivorna tillsammans med, och för, sina fans. I näst sista sekunden hoppade jag på projektets fas 3, som har pågått sedan februari 2006 och som går mot sitt slut just nu (sista anmälningsdag 16 september). Jag har förvisso missat alla live-webcasts från inspelningsstudion (även om det går att titta på de flesta av dem i efterhand) men bara en sådan sak som den digitala skivan Jewels gör att det har varit mer än värt pengarna.
Den nya skivan Alles Wieder Offen släpps i en publik version i skivbutikerna i slutet av oktober, och jag räknar med att min utökade supporterversion finns hos mig i början av oktober. Det jag har hört av "work in progress" låter oerhört lovande.
Skatteåterbäringen kom alltså mer än väl till pass i år, för supporterprojektet och för att köpa en massa CD-skivor.
Och för alla som redan känner till Einstürzende Neubauten och som säkert undrar... jo då, jag gillar även deras tidiga skivor.
måndag, april 23, 2007
Favorit i repris
Jag ska naturligtvis på Nine Inch Nails-konsert igen i augusti, tillsammans med Sessan. Den här gången ska jag nog försöka våga mig lite närmare scenen.
söndag, april 22, 2007
Sopranos?
Helgen har ägnats åt shopping, sömn och sång. Shopping och sömn har jag klarat av alldeles på egen hand, sången har jag fått hjälp med utav Christin Sargent. Min syster tipsade mig om hennes workshops, och vi bestämde oss för att gå dit.
Efter några inledande hummande ooooommmm för att väcka rösten till liv (kurslokalen förpliktigar, vi höll till på Atmajyoti yogacenter) följda av några andra röstövningar så fick vi ägna ett antal timmar åt You've Got A Friend. Verkligen både kul och intressant att lära sig mer om sin röst och olika sätt att uttrycka sig. Jag kommer definitivt att fortsätta, jag har funderat på sånglektioner ett tag (i rent amatörsyfte, för att inte skrämma grannarna när jag sjunger i duschen) och Christin är jätteduktig och kul att arbeta med.
Efter några inledande hummande ooooommmm för att väcka rösten till liv (kurslokalen förpliktigar, vi höll till på Atmajyoti yogacenter) följda av några andra röstövningar så fick vi ägna ett antal timmar åt You've Got A Friend. Verkligen både kul och intressant att lära sig mer om sin röst och olika sätt att uttrycka sig. Jag kommer definitivt att fortsätta, jag har funderat på sånglektioner ett tag (i rent amatörsyfte, för att inte skrämma grannarna när jag sjunger i duschen) och Christin är jätteduktig och kul att arbeta med.
lördag, april 14, 2007
Reklampaus
Jag tror att jag nämnt www.killtoknow.org vid något tillfälle. Troligen i samband med Depeche Mode-konserterna förra året, det var nämligen då jag upptäckte Jennies foton. Efter Nine Inch Nails-konserten i söndags så har jag kollat sajten, men till min besvikelse inte hittat något. Men idag upptäckte jag http://somabish.livejournal.com/. Hon är verkligen fantastiskt duktig!
tisdag, april 10, 2007
Nine Inch Nails
Man kanske skulle ta sig samman, komma ner från det lilla molnet av Lou Reed-förväntan och leva lite mer i nuet. Dvs kläcka någon form av kommentar kring söndagens konsert. Kompisar på ett franskt forum har i och för sig redan tvingat mig att skriva en recension, så det är väl bara att översätta valda delar.
Låt mig till att börja med konstatera att nackdelarna överväger fördelarna när det gäller att vara kvinna - liten sådan - i en publik som till övervägande delen består av män. Jag såg med andra ord inte så väldigt mycket. Men jag hörde desto bättre, och hade gott om plats att dansa.
Jag fick höra låten jag så väldigt gärna ville höra: Something I Can Never Have. Underbar. Ungefär mitt i konserten, när de spelade Burn, verkade ljudteknikern till slut hitta volymknappen och skruvade upp den ett par hack. Helt rätt beslut.
Den låt som mest förvånade mig var Survivalism. Jag var inte beredd på att den skulle funka så bra live som den gjorde, massor av nya ljud som jag inte känner igen från studioversionen.
Det var tredje konserten på tre dagar och den näst sista på den här delen av turnén, och jag tyckte att det märktes en smula på Trents röst när han sjöng Hurt. Eller i alla fall på de delar av Hurt som jag lyckades uppfatta, eftersom ett ärkepucko kom vinglande från ingenstans och insisterade på att sjunga... eh, vråla med i refrängen, rakt in i mitt vänstra öra. Jag vet inte om det var ärkepuckots brist på sångröst som var det värsta, eller det faktum att han inte ens kunde texten. Till refrängen. Jag är säker på att killen intill med mikrofonen var precis lika förtjust som jag över detta.
Sammanfattning: mycket bra konsert.
-----
Edit: Fredrik Strage borde förresten ta och tvätta öronen. De spelade faktiskt The Beginning Of The End från nya skivan också.
Låt mig till att börja med konstatera att nackdelarna överväger fördelarna när det gäller att vara kvinna - liten sådan - i en publik som till övervägande delen består av män. Jag såg med andra ord inte så väldigt mycket. Men jag hörde desto bättre, och hade gott om plats att dansa.
Jag fick höra låten jag så väldigt gärna ville höra: Something I Can Never Have. Underbar. Ungefär mitt i konserten, när de spelade Burn, verkade ljudteknikern till slut hitta volymknappen och skruvade upp den ett par hack. Helt rätt beslut.
Den låt som mest förvånade mig var Survivalism. Jag var inte beredd på att den skulle funka så bra live som den gjorde, massor av nya ljud som jag inte känner igen från studioversionen.
Det var tredje konserten på tre dagar och den näst sista på den här delen av turnén, och jag tyckte att det märktes en smula på Trents röst när han sjöng Hurt. Eller i alla fall på de delar av Hurt som jag lyckades uppfatta, eftersom ett ärkepucko kom vinglande från ingenstans och insisterade på att sjunga... eh, vråla med i refrängen, rakt in i mitt vänstra öra. Jag vet inte om det var ärkepuckots brist på sångröst som var det värsta, eller det faktum att han inte ens kunde texten. Till refrängen. Jag är säker på att killen intill med mikrofonen var precis lika förtjust som jag över detta.
Sammanfattning: mycket bra konsert.
-----
Edit: Fredrik Strage borde förresten ta och tvätta öronen. De spelade faktiskt The Beginning Of The End från nya skivan också.
måndag, april 09, 2007
En midsommarnattsmardröm
Jag vet vad jag ska göra på midsommar. Ja, inte exakt vad jag ska göra på midsommarafton, där velar jag fortfarande lite fram och tillbaka, men jag vet ungefär var jag kommer att befinna mig. I Köpenhamn eller Paris. Eller någonstans mitt emellan.
Torsdag 21 juni skall jag se Trentemøller på Vega i Köpenhamn. Och lördag 23 juni ska jag se Lou Reed's Berlin i Paris. Nu återstår bara att hitta hotell och flyg och såna där världsliga detaljer.
Torsdag 21 juni skall jag se Trentemøller på Vega i Köpenhamn. Och lördag 23 juni ska jag se Lou Reed's Berlin i Paris. Nu återstår bara att hitta hotell och flyg och såna där världsliga detaljer.
lördag, april 07, 2007
Påsktraditioner
Som jag skrivit om i samband med jul så är jag inte mycket för traditioner och ritualer, och inte alls benägen att pynta. Såhär i påsktider har jag dock två saker som är viktiga för mig. Det ena är tulpaner i mängder. Det andra är Jesus Christ Superstar.
Jag är inte ett dugg religiös, men den skivan - originaluppsättningen av Jesus Christ Superstar från 1970 med Ian Gillan som Jesus och Murray Head som Judas - kommer bra nära en religiös upplevelse. Den är sanslöst bra. Gillan och Head ömsom viskar, ömsom skriker fram konflikter, förakt, ilska, samvetskval, sorg, ångest och kärlek. Den välplanerade kontrasten till apostlarnas lallande aningslöshet är slående. Musiken är i allra högsta grad dansbar, med vissa låtar som bryter av. Ett piano dräller några noter här och där, en liten liten dissonans skär till ibland om man lyssnar riktigt noga.
Jag vet inte om det är en ren händelse att denna skiva också fungerar utmärkt som uppvärmning inför morgondagens konsert med Nine Inch Nails. Enligt wikipedia har Trent Reznor en gång i forntiden spelat rollen som Judas i en skoluppsättning av Jesus Christ Superstar. Det kan jag utan problem tänka mig. Jag kan också lätt tänka mig en NIN-version av "Crucifixion".
Jag är inte ett dugg religiös, men den skivan - originaluppsättningen av Jesus Christ Superstar från 1970 med Ian Gillan som Jesus och Murray Head som Judas - kommer bra nära en religiös upplevelse. Den är sanslöst bra. Gillan och Head ömsom viskar, ömsom skriker fram konflikter, förakt, ilska, samvetskval, sorg, ångest och kärlek. Den välplanerade kontrasten till apostlarnas lallande aningslöshet är slående. Musiken är i allra högsta grad dansbar, med vissa låtar som bryter av. Ett piano dräller några noter här och där, en liten liten dissonans skär till ibland om man lyssnar riktigt noga.
Jag vet inte om det är en ren händelse att denna skiva också fungerar utmärkt som uppvärmning inför morgondagens konsert med Nine Inch Nails. Enligt wikipedia har Trent Reznor en gång i forntiden spelat rollen som Judas i en skoluppsättning av Jesus Christ Superstar. Det kan jag utan problem tänka mig. Jag kan också lätt tänka mig en NIN-version av "Crucifixion".
söndag, december 31, 2006
Summering
Idag är väl den idealiska dagen för att summera året som gått. Har det hänt något, då? Jodå, när jag tänker efter så har det faktiskt hänt en del.
Jag har gått ner i vikt, två klädstorlekar ungefär sedan all-time-high i början av mars. Har ingen aning om hur det gått till eller hur mycket det motsvarar i kilo. Klart positivt, och det allra mest positiva är att jag lyckas hålla vikten. Jag har också hittat tillbaka till min naturliga hårfärg efter sisådär 10 år av diverse frisörers mer eller mindre lyckade försök att göra blonda slingor. Nu sköter Moder Natur den saken. Slingorna är väl strängt taget grå/vita och inte blonda, men det ser i alla fall bra ut och håret har inte mått såhär bra på länge.
I samband med detta så är det väl läge att nämna två av årets absoluta favoriter i kategorin nyupptäckta skönhetsprodukter: Shaper Blow Out Thermal Body Boost från Sebastian och Phytonectar Ultra Nourishing Shampoo från Phyto. Shaper ger volym och motverkar samtidigt frissighet och flygigt hår, shampot är helt enkelt superbra (förutom att det är förpackat i glasflaska vilket är en smula läskigt med tanke på krossrisken).
Under året har jag tack vare snäll väninna och snäll syster experimenterat med olika ansiktskrämer, med mer eller mindre lyckat resultat. Det mest lyckade var Garnier Total Comfort (också känd som "den fula gula") - en superbra budgetprodukt. Årets minst lyckade var Imedeens hudkrämer, de gav mig allergiska utslag (men en annan väninna säger att hon aldrig hittat bättre hudkrämer, så det där är förstås väldigt individuellt). Årets axelryckning var en svindyr kräm från Kanebo - Sensai Advanced Recovery Concentrate Cell-Refining Cream. Nu har jag återgått till Chanel, det är vad som tydligen passar min hud bäst.
Jobbmässigt har det varit ett tungt år, mycket stress och press. Men jag har också lyckats åstadkomma en del stora positiva förändringar på jobbet, som jag hoppas skall göra livet lättare nästa år. Här hemma har hösten gått i stambytets tecken, också en stressfaktor (inte minst eftersom jag är ordförande i bostadsrättsföreningen). Allt detta har gjort att jag totalt tappat bort intresset för matlagning, hoppas att det dyker upp igen nästa år.
Det roligaste är att jag återupptäckt en gammal passion: musik. Jag är ju alltid väldigt långt efter när det gäller att upptäcka artister, så det är väl egentligen inte förvånande att jag först i år fått upp öronen för Depeche Mode och Nine Inch Nails. Sisådär 20 år verkar vara en normal inkubationstid för mig. Men samtidigt har jag till min stora förvåning kastat mig huvudstupa in i det nutida minimal techno-träsket och upptäckt artister som Trentemöller och Lawrence. Endera dagen ska jag nog trava iväg till Club Bricolage/Olssons Video som ligger här precis runt hörnet.
Nåja, min gamla nostalgi-ådra har fått sitt också med ett mycket bra nytt album av Bob Dylan och det allra bästa av allt: en konsert med New York Dolls. Den konserten var en sådan där önskedröm som inte hade en chans att förverkligas egentligen eftersom bandet var upplöst i sisådär 30 år - vilket ju gör det ännu mer fantastiskt.
Men det allra allra bästa med 2006 var i alla fall mina vänner i både glädje och sorg, både er som jag träffar irl och mina cyber-vänner. Jag önskar er ett riktigt gott nytt år och hoppas att 2007 blir ett toppenår för oss alla.
Jag har gått ner i vikt, två klädstorlekar ungefär sedan all-time-high i början av mars. Har ingen aning om hur det gått till eller hur mycket det motsvarar i kilo. Klart positivt, och det allra mest positiva är att jag lyckas hålla vikten. Jag har också hittat tillbaka till min naturliga hårfärg efter sisådär 10 år av diverse frisörers mer eller mindre lyckade försök att göra blonda slingor. Nu sköter Moder Natur den saken. Slingorna är väl strängt taget grå/vita och inte blonda, men det ser i alla fall bra ut och håret har inte mått såhär bra på länge.
I samband med detta så är det väl läge att nämna två av årets absoluta favoriter i kategorin nyupptäckta skönhetsprodukter: Shaper Blow Out Thermal Body Boost från Sebastian och Phytonectar Ultra Nourishing Shampoo från Phyto. Shaper ger volym och motverkar samtidigt frissighet och flygigt hår, shampot är helt enkelt superbra (förutom att det är förpackat i glasflaska vilket är en smula läskigt med tanke på krossrisken).
Under året har jag tack vare snäll väninna och snäll syster experimenterat med olika ansiktskrämer, med mer eller mindre lyckat resultat. Det mest lyckade var Garnier Total Comfort (också känd som "den fula gula") - en superbra budgetprodukt. Årets minst lyckade var Imedeens hudkrämer, de gav mig allergiska utslag (men en annan väninna säger att hon aldrig hittat bättre hudkrämer, så det där är förstås väldigt individuellt). Årets axelryckning var en svindyr kräm från Kanebo - Sensai Advanced Recovery Concentrate Cell-Refining Cream. Nu har jag återgått till Chanel, det är vad som tydligen passar min hud bäst.
Jobbmässigt har det varit ett tungt år, mycket stress och press. Men jag har också lyckats åstadkomma en del stora positiva förändringar på jobbet, som jag hoppas skall göra livet lättare nästa år. Här hemma har hösten gått i stambytets tecken, också en stressfaktor (inte minst eftersom jag är ordförande i bostadsrättsföreningen). Allt detta har gjort att jag totalt tappat bort intresset för matlagning, hoppas att det dyker upp igen nästa år.
Det roligaste är att jag återupptäckt en gammal passion: musik. Jag är ju alltid väldigt långt efter när det gäller att upptäcka artister, så det är väl egentligen inte förvånande att jag först i år fått upp öronen för Depeche Mode och Nine Inch Nails. Sisådär 20 år verkar vara en normal inkubationstid för mig. Men samtidigt har jag till min stora förvåning kastat mig huvudstupa in i det nutida minimal techno-träsket och upptäckt artister som Trentemöller och Lawrence. Endera dagen ska jag nog trava iväg till Club Bricolage/Olssons Video som ligger här precis runt hörnet.
Nåja, min gamla nostalgi-ådra har fått sitt också med ett mycket bra nytt album av Bob Dylan och det allra bästa av allt: en konsert med New York Dolls. Den konserten var en sådan där önskedröm som inte hade en chans att förverkligas egentligen eftersom bandet var upplöst i sisådär 30 år - vilket ju gör det ännu mer fantastiskt.
Men det allra allra bästa med 2006 var i alla fall mina vänner i både glädje och sorg, både er som jag träffar irl och mina cyber-vänner. Jag önskar er ett riktigt gott nytt år och hoppas att 2007 blir ett toppenår för oss alla.
onsdag, november 29, 2006
onsdag, november 22, 2006
Musiklista igen
Total brist på inspiration, så jag plockar upp en gammal lista och kör igen.
Öppna iTunes eller liknande program. Gå till låtbiblioteket och svara, hur pinsamt det än må vara.
Hur många låtar?: 2454 st.
Sortera låt efter titel:
Första låten: det är fortfarande "Heroes", David Bowie och jag vet fortfarande inte vad fnuttarna i titeln gör där. Bortsett från den låten så är första låt (-) Ions, Tool.
Sista låten: Ziggy Stardust, David Bowie
Sortera efter tid:
Kortaste låt: Intro, T. Raumschmiere 0:07
Längsta låten: Heisse Scheibe, Sven Väth 19:57
Sortera efter album:
Första låten: Leave In Silence, Depeche Mode (A Broken Frame)
Sista låten: Lady Stardust, David Bowie (Ziggy Stardust)
Sortera efter artist:
Första låten: Lost In Sound, Alex Smoke
Sista låten: Optimistique, Wamdue Kids
De fem mest spelade låtarna:
Ah, lite mer varierat den här gången.
Shining Bright Star (Phones Industrial Version), Black Strobe
Martyr (Booka Shade Dub), Depeche Mode
Always Something Better (Vocal Version Featuring Richard Davis), Trentemöller
The Operative, Cabaret Voltaire
Something I Can Never Have (Still), Nine Inch Nails
Första låten som kommer upp på Shuffle:
Senza Merda, Stewart Walker
Sök...
"sex", hur många låtar kom upp? Bara 12 stycken
"love", hur många låtar kom upp? 82 st
"death", hur många låtar kom upp? 6 st
"you", hur många låtar kom upp? 149 st
"chewbacca", hur många låtar kom upp? ingen
Sammanfattningen är väl att jag har upptäckt en del nytt sen sist. Eller gammalt, beroende på hur man ser på saken.
Öppna iTunes eller liknande program. Gå till låtbiblioteket och svara, hur pinsamt det än må vara.
Hur många låtar?: 2454 st.
Sortera låt efter titel:
Första låten: det är fortfarande "Heroes", David Bowie och jag vet fortfarande inte vad fnuttarna i titeln gör där. Bortsett från den låten så är första låt (-) Ions, Tool.
Sista låten: Ziggy Stardust, David Bowie
Sortera efter tid:
Kortaste låt: Intro, T. Raumschmiere 0:07
Längsta låten: Heisse Scheibe, Sven Väth 19:57
Sortera efter album:
Första låten: Leave In Silence, Depeche Mode (A Broken Frame)
Sista låten: Lady Stardust, David Bowie (Ziggy Stardust)
Sortera efter artist:
Första låten: Lost In Sound, Alex Smoke
Sista låten: Optimistique, Wamdue Kids
De fem mest spelade låtarna:
Ah, lite mer varierat den här gången.
Shining Bright Star (Phones Industrial Version), Black Strobe
Martyr (Booka Shade Dub), Depeche Mode
Always Something Better (Vocal Version Featuring Richard Davis), Trentemöller
The Operative, Cabaret Voltaire
Something I Can Never Have (Still), Nine Inch Nails
Första låten som kommer upp på Shuffle:
Senza Merda, Stewart Walker
Sök...
"sex", hur många låtar kom upp? Bara 12 stycken
"love", hur många låtar kom upp? 82 st
"death", hur många låtar kom upp? 6 st
"you", hur många låtar kom upp? 149 st
"chewbacca", hur många låtar kom upp? ingen
Sammanfattningen är väl att jag har upptäckt en del nytt sen sist. Eller gammalt, beroende på hur man ser på saken.
fredag, november 10, 2006
Jag är kär!
Jag är fullständigt bedövande förälskad i Anders Trentemøller. Eller i alla fall i hans musik. Det bästa som hänt i Danmark sedan Gasolins glansdagar.
Jag erkänner att jag även är lite svag för Richard Davis. Underbart dyster röst.
Jag erkänner att jag även är lite svag för Richard Davis. Underbart dyster röst.
tisdag, november 07, 2006
Nine Inch Nails
Jag fick tag på biljetter, hängde på tangentbordet kl 9 när Ticnet släppte biljetterna. Jag vet inte riktigt hur fort de gick åt, men nu kl 11 är de i alla fall helt slut.
Lycklig.
Lycklig.
fredag, november 03, 2006
Hemlös
Från och med nu och fram tills dess att min lägenhet återigen är beboelig så är jag inackorderad hos mina underbara vänner I och P. Jag har blivit matad, fylld med margaritas och vin, och tilldelad en bredbandsuppkoppling. I som är kvällstrött har nattat sig, P och jag sitter på två stolar bredvid varandra och umgås. Via datorn. Det är ju lite läskigt att verkligen prata irl med varandra, eller hur? Bäst att sanera via ett antal digitala mellansteg. Jag har även fått en sladd till högtalarna, så vi slåss lite lätt om vem som för tillfället har rätt att spela musik. Musiken stör inte I, hon sover som en mycket vacker stock.
För tillfället har P och jag enats om Nine Inch Nails. Funkar förträffligt. Men jag smider onda planer på att ta över och massakrera hans öron med en charmerande dansk vid namn Trentemøller. Håll tummarna för att jag lyckas.
För tillfället har P och jag enats om Nine Inch Nails. Funkar förträffligt. Men jag smider onda planer på att ta över och massakrera hans öron med en charmerande dansk vid namn Trentemøller. Håll tummarna för att jag lyckas.
onsdag, oktober 18, 2006
tisdag, oktober 03, 2006
Dockteater
Var ska jag börja? Förmodligen med att upplysa er om att jag fortfarande har ett stort, fånigt leende på läpparna.
I söndags fick jag se och höra en av mina absoluta favoriter, David Johansen, tillsammans med nygamla New York Dolls på Berns. I sisådär 24 timmar efteråt hörde jag inte så mycket mer överhuvudtaget, ljudnivån var skapligt hög och det blev väl inte bättre av att jag höll mig så långt framme vid scenen som möjligt. Men det var det värt.
Man kan ju undra om det är möjligt att ett band som varit upplöst i sisådär 30 år och där två tredjedelar av originaluppsättningen inte längre lever kan vara intressant. Svaret är att det går alldeles utmärkt. David Johansens röst är lite raspigare, men fortfarande helt fantastisk. Kanske är det just den där extra raspigheten som gör den riktigt, riktigt bra. Speciellt "Private World" var otrolig. Och bandet verkar ha så himla kul på scenen, med en självdistans till glittret och det chockrosa nagellacket som gör att det faktiskt funkar. Ironisk, bullrig, oborstad glamrock när den är som bäst, helt enkelt.
I söndags fick jag se och höra en av mina absoluta favoriter, David Johansen, tillsammans med nygamla New York Dolls på Berns. I sisådär 24 timmar efteråt hörde jag inte så mycket mer överhuvudtaget, ljudnivån var skapligt hög och det blev väl inte bättre av att jag höll mig så långt framme vid scenen som möjligt. Men det var det värt.
Man kan ju undra om det är möjligt att ett band som varit upplöst i sisådär 30 år och där två tredjedelar av originaluppsättningen inte längre lever kan vara intressant. Svaret är att det går alldeles utmärkt. David Johansens röst är lite raspigare, men fortfarande helt fantastisk. Kanske är det just den där extra raspigheten som gör den riktigt, riktigt bra. Speciellt "Private World" var otrolig. Och bandet verkar ha så himla kul på scenen, med en självdistans till glittret och det chockrosa nagellacket som gör att det faktiskt funkar. Ironisk, bullrig, oborstad glamrock när den är som bäst, helt enkelt.
söndag, september 17, 2006
Så ska det låta
Jag har funderat ett tag på att köpa mig en 60 GB iPod, i stället för den 20 GB som jag har idag. Jag har sagt det förut: jag är förundrad över hur fort 20 GB blev alldeles för lite plats.
Nu har jag insett att jag inte ska köpa en 60 GB, utav den enkla anledningen att den inte finns längre. Den största är numera 80 GB. Till ett lägre pris än tidigare 60 GB. Jag vet nu vad min julklapp till mig själv ska bli. En av julklapparna, i alla fall. Jag vill minnas att jag mumlat något om platt tv också.
Bäst att vara riktigt snäll de närmaste månaderna, med andra ord.
Nu har jag insett att jag inte ska köpa en 60 GB, utav den enkla anledningen att den inte finns längre. Den största är numera 80 GB. Till ett lägre pris än tidigare 60 GB. Jag vet nu vad min julklapp till mig själv ska bli. En av julklapparna, i alla fall. Jag vill minnas att jag mumlat något om platt tv också.
Bäst att vara riktigt snäll de närmaste månaderna, med andra ord.
lördag, september 02, 2006
Musiklycka
Jag har ju tidigare yrat om de gamla kultfavoriterna New York Dolls och kanske framför allt deras sångare David Johansen, som jag älskat sedan tidigt 80-tal. New York Dolls var en hysterisk blandning av glamrock och proto-punk, ett kultband som vände upp-och-ner på det tidiga 70-talet. De splittrades redan på 70-talet, men återförenades för ett par år sedan tack vare ett av deras största fans (ingen mindre än Morrissey). Ja, de Dolls som fortfarande lever, alltså. De släppte till och med en ny skiva i år.
En ny skiva. Och en turné. Och en spelning på Berns den 1 oktober. Jag fick syn på affischen idag och köpte biljetter på studs. Det känns fullständigt overkligt. Ungefär lika overkligt som det var att se Eric Burdon & The Animals på Berns i somras.
En ny skiva. Och en turné. Och en spelning på Berns den 1 oktober. Jag fick syn på affischen idag och köpte biljetter på studs. Det känns fullständigt overkligt. Ungefär lika overkligt som det var att se Eric Burdon & The Animals på Berns i somras.
onsdag, juli 26, 2006
Musiknostalgi
Jag såg dokumentären Punk: Attitude i söndags på tv. Intervjuer med gamla punkare och några av punkens föregångare blandat med gamla musikklipp. Klart sevärd film.
Jag hade glömt hur mycket jag älskade The Clash. Hur man nu kan glömma något sådant. Mina gamla vinylskivor är för länge sedan stulna, men jag rotade fram Combat Rock på iPoden. En nostalgitripp av stora mått.
Skrattade för övrigt gott åt min gamla favorit David Johansens chockrosa nagellack i intervjun från (troligen) 2004. Det såg faktiskt helt normalt ut. I alla fall på honom. Inte en färg som jag själv skulle välja, dock.
Jag hade glömt hur mycket jag älskade The Clash. Hur man nu kan glömma något sådant. Mina gamla vinylskivor är för länge sedan stulna, men jag rotade fram Combat Rock på iPoden. En nostalgitripp av stora mått.
Skrattade för övrigt gott åt min gamla favorit David Johansens chockrosa nagellack i intervjun från (troligen) 2004. Det såg faktiskt helt normalt ut. I alla fall på honom. Inte en färg som jag själv skulle välja, dock.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
