Can't buy me love

Beatles sjöng om att man inte kan köpa kärlek för pengar. Det stämmer bra. Däremot så har jag upptäckt att kattmat är en mycket gångbar valuta för att köpa sig kärlek från de små ulltottarna som springer omkring här hemma.

I morse väcktes jag av ett dovt brummande ca 10 cm från mitt högra öra. När jag mödosamt hade lyckats öppna ett öga så såg jag att källan till detta ljud var Leo, som hade tagit sig upp på sängbordet (utan att välta det) och låg där och spann för fulla muggar. När han såg att jag rörde lite vagt på mig blev han fullkomligt överlycklig och började spinna ännu högre. Det finns ingen snooze-knapp på katter, märkte jag. Ljudet blev bara värre av att jag petade på honom.

Till slut lyckades jag få honom att förstå att jag inte tänkte kliva ur sängen, och då traskade han resolut upp i min säng och la sig bredvid mig - för första gången. Det har han inte vågat sig på tidigare. Han har inga problem med att kliva upp i knät på mig när jag sitter i soffan eller vid datorn, men han gillar tydligen inte sängen. Med tanke på att han inte direkt är fjäderlätt så är jag tacksam för att han inte gör som de flesta andra katter jag känt brukar göra: kliver upp på magen på mig och börjar trampa runt. Eller jagar mina fötter som sticker fram under täcket. Varken Leo eller Kajsa gör något av detta, vilket onekligen är praktiskt. I stället jagar de varandra runt i lägenheten, högljutt jamande. Hmpfh. Nåja, man får väl vara tacksam för det lilla.

I morgon bitti kl 7 ska jag ta flyget från Arlanda. Kan man hoppas att katterna hjälper till att väcka mig?