Dubbelgångare

Det här är misstänkt likt den blick jag får varje morgon av Leo, när han tittar upp på mig där jag ligger i sängen och försöker låta bli att vakna.

Som man bäddar...

...får man ligga.

Lillkatten har fått in en reflex som gör det något svårt för mig att bädda sängen. Så fort jag går in i sovrummet så rusar hon efter, kastar sig upp i sängen och jamar uppfordrande. Då skall det nämligen gosas. Jag förväntas sitta eller ligga i sängen och klappa henne tills hon får nog, vilket tar ett bra tag.

Hur bäddar man en säng när en liten katt trippar fram och tillbaka över den? Tips mottages tacksamt.

Magmedicin

Leo har upptäckt att det är väldigt mysigt att ligga på mage. Min mage.

När jag kom hem i fredags kväll efter att ha varit bortrest sedan tidigt torsdag morgon så blev jag praktiskt taget överfallen av två kelsjuka katter. Rent materiellt hade de klarat sig finfint, det fanns mat och vatten i överflöd, kattlådan funkade bra, de hade inte rivit huset eller käkat upp inredningen - men ingen hade ju klappat dem på JÄTTELÄNGE.

Resultatet av detta var att jag hade sällskap av båda katterna i sängen hela natten. Detta har inte inträffat förut. En annan sak som inte inträffat förut var att Leo upptäckte att min mage var en utmärkt sovplats. Förvisso mysigt, även om själva momentet när han kliver upp på min mage och hela hans tyngd - som inte är oansenlig - vilar på fyra små tassar blir ganska plågsamt om det dras ut på för länge. Norska skogskatter är inte direkt småväxta.

Det kan för övrigt noteras att i torsdags klev jag ur sängen så tidigt så att det faktiskt för en gångs skull var jag som väckte katterna, och inte tvärtom. Hämnden är ljuv.

Can't buy me love

Beatles sjöng om att man inte kan köpa kärlek för pengar. Det stämmer bra. Däremot så har jag upptäckt att kattmat är en mycket gångbar valuta för att köpa sig kärlek från de små ulltottarna som springer omkring här hemma.

I morse väcktes jag av ett dovt brummande ca 10 cm från mitt högra öra. När jag mödosamt hade lyckats öppna ett öga så såg jag att källan till detta ljud var Leo, som hade tagit sig upp på sängbordet (utan att välta det) och låg där och spann för fulla muggar. När han såg att jag rörde lite vagt på mig blev han fullkomligt överlycklig och började spinna ännu högre. Det finns ingen snooze-knapp på katter, märkte jag. Ljudet blev bara värre av att jag petade på honom.

Till slut lyckades jag få honom att förstå att jag inte tänkte kliva ur sängen, och då traskade han resolut upp i min säng och la sig bredvid mig - för första gången. Det har han inte vågat sig på tidigare. Han har inga problem med att kliva upp i knät på mig när jag sitter i soffan eller vid datorn, men han gillar tydligen inte sängen. Med tanke på att han inte direkt är fjäderlätt så är jag tacksam för att han inte gör som de flesta andra katter jag känt brukar göra: kliver upp på magen på mig och börjar trampa runt. Eller jagar mina fötter som sticker fram under täcket. Varken Leo eller Kajsa gör något av detta, vilket onekligen är praktiskt. I stället jagar de varandra runt i lägenheten, högljutt jamande. Hmpfh. Nåja, man får väl vara tacksam för det lilla.

I morgon bitti kl 7 ska jag ta flyget från Arlanda. Kan man hoppas att katterna hjälper till att väcka mig?

Ryamatta

Jag har ibland funderat på om det skulle vara snyggt med en djurfäll av något slag på golvet. Vad tycks? Rätt så snyggt, eller hur?

Man kan väl konstatera att Leo känner sig ganska trygg här hos mig, annars tror jag inte att han skulle leka matta på det här viset.

Sömnsjuka

Om det är svårt att fotografera lillkatten så är det desto lättare att fånga Leo på bild. Hans favoritsysselsättning är att sova. Som Garfield en gång uttryckte det: "Äta och sova, sova och äta. Det måste finnas mer i livet än så... men jag hoppas inte det."

Lördagsgodis

Om det var svårt förut att få lillkatten att vara stilla för att kunna fotografera henne, så är det i stort sett omöjligt sedan en halvtimme tillbaka. Då kom jag nämligen hem med lite lördagsgodis till henne i form av en leksaksmus fylld med kattmynta. Den blev klart populär, utkonkurrerade den tidigare favoritleksaken (ett ihopknycklat papper) med god marginal.

Titta noga på bilden så ser ni leksaksmusen också. Den är svart och vit, liksom Kajsa. Korkat, när jag tänker efter...