Nine Inch Nails

Man kanske skulle ta sig samman, komma ner från det lilla molnet av Lou Reed-förväntan och leva lite mer i nuet. Dvs kläcka någon form av kommentar kring söndagens konsert. Kompisar på ett franskt forum har i och för sig redan tvingat mig att skriva en recension, så det är väl bara att översätta valda delar.

Låt mig till att börja med konstatera att nackdelarna överväger fördelarna när det gäller att vara kvinna - liten sådan - i en publik som till övervägande delen består av män. Jag såg med andra ord inte så väldigt mycket. Men jag hörde desto bättre, och hade gott om plats att dansa.

Jag fick höra låten jag så väldigt gärna ville höra: Something I Can Never Have. Underbar. Ungefär mitt i konserten, när de spelade Burn, verkade ljudteknikern till slut hitta volymknappen och skruvade upp den ett par hack. Helt rätt beslut.

Den låt som mest förvånade mig var Survivalism. Jag var inte beredd på att den skulle funka så bra live som den gjorde, massor av nya ljud som jag inte känner igen från studioversionen.

Det var tredje konserten på tre dagar och den näst sista på den här delen av turnén, och jag tyckte att det märktes en smula på Trents röst när han sjöng Hurt. Eller i alla fall på de delar av Hurt som jag lyckades uppfatta, eftersom ett ärkepucko kom vinglande från ingenstans och insisterade på att sjunga... eh, vråla med i refrängen, rakt in i mitt vänstra öra. Jag vet inte om det var ärkepuckots brist på sångröst som var det värsta, eller det faktum att han inte ens kunde texten. Till refrängen. Jag är säker på att killen intill med mikrofonen var precis lika förtjust som jag över detta.

Sammanfattning: mycket bra konsert.

-----
Edit: Fredrik Strage borde förresten ta och tvätta öronen. De spelade faktiskt The Beginning Of The End från nya skivan också.